Vad är sportfiske?

Sportfiske är ett sportsmannamässigt sätt att fiske med handredskap i rekreationssyfte, och inte för ekonomisk vinning. Idag en av de mest utbredda fritidssysselsättningarna i vårt land. För sportfiskaren är det en speciell spänning att locka rovfisken till hugg på en konstgjord imitation av dess naturliga byte.

Det finns antagligen lika många skäl till att fiska, som det finns sportfiskare, men de flesta håller nog med om att naturupplevelserna har minst lika stor betydelse som själva fångsten.

Fiske med vanliga handredskap är fritt utmed hela svenska kusten och i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. Antalet sportfiskare i Sverige var 1990 ca 1.8 miljoner, vilket motsvarar ca 28 % av den vuxna befolkningen.

Det är en sak att ha en bra fiskeutrustnig och att kunna kasta med den, en annan att ha kunskap om olika typer av beten, avsedda för olika fiskarter och miljöer: djupt, grunt, stilla och strömmande vatten. Rovfisken kan jaga i alla vattenskikt - på djupt eller grunt vatten, men de allra flesta lever vid botten och fångar här också huvuddelen av sin föda. Att känna till hur de olika betena ser ut, hur de kastar och sjunker, och hur de rör sig i vattnet är därför viktigt.

Fiske med sportfiskeredskap har förekommit under lång tid. En tidig beskrivning av sportfisket var "The Treatise of Fyshynge whyt an angler" (Avhandling om fiske med krok), som publicerades i England år 1496, som sannolikt är skriven av nunnan Dame Juliana Berners, och ingick som en del i "Book of Saint Albains", en bok för adeln och andra "gentlemän". "Avhandlingen om fiske med krok" handlade dock inte bara om olika tekniker och fiskemetoder, utan också om fiskarens förhållande till naturen. Den "riktige" fiskaren skulle vara idealist, filosof och naturdyrkare. Avhandlingen kom att ha oerhört inflytande på sportfiskets utveckling i 200 år framåt i tiden.

År 1653 offentliggjorde engelsmannen Izaac Walton, sin bok "The Compleat Angler" (Den fulländade fiskaren) med undertiteln "The Contemplative Man's Recreation". Den betraktas som den första sportfiskehandboken och tillsammans med Charles Cottons kapitel om flugfiske år 1676, har boken sammanlagt utkommit i 300 olika upplagor fram till dags dato (1996).

I slutet av 1800-talet kom den industriella revolutionen, och med den började redskapen att utvecklas och masstillverkas i allt snabbare takt. I Sverige utvecklades sportfisket främst under åren efter Andra världskriget, till en fritidssysselsättning för alla. En liknande utveckling har skett i många andra länder. Allt bättre redskap till överkomliga priser har starkt bidragit till utvecklingen. Det är dock först och främst det amerikanska bassfisket som påverkat utvecklingen.

Årtionden innan de första mer moderna konstgjorda betena användes vid sportfiske i europeiska vatten, hade amerikanerna redan skapat en tradition att fiska med olika drag såsom: skeddrag, ser ut som skedar, wobbler, en imitation av en fisk, spinnare, en löst hängande sked som roterar runt en smal kropp och vibrerar, och jiggen som är en färggrann mjukplastkropp med blyhuvud, och svänger på bakdelen vid invevningen.

Flera av dessa beten kom till Europa först långt senare, och vissa typer t ex trollingwobbler, jiggar, och mjuka plastbeten, kom till Europa först under 1970-talet.

För cirka 30 år sedan (1970-talet) var de flesta spön gjorda av glasfiber, men i dag tillverkas även många av kolfiber (karbon) och kevlar eller en blandning av glas, kolfiber och kevlar. Kolfiberspön ser idag ut att helt erövra sportfiskemarknaden. Spöna väger mindre, stannar snabbare efter utkastet och absorberar dessutom betets rörelse bättre under inspinningen, än de idag lite gammaldags glasfiberspöna. Kolfiberspöna är emellertid relativt ömtåliga, och tål ingen hårdhänt behandling. OBS! VARNING! Kolfiberspön är strömförande! Fiskar man med sådant spö, bör det i framför allt göras med försiktighet under elledningar. Glasfiberspöna måste därför anses som de mest robusta spöna. Genom att blanda ihop olika komponenter, så kan spötillverkarna skaffa fram olika spön med vissa egenskaper för olika typer av fiske.

Fiskespöna indelas även i följande spötyper: enhands- och tvåhands spinnspön, där rullen och spööglorna ska vara uppåtriktade, och enhands- och tvåhands haspelspön, där både rullen och spööglorna ska hänga nedåt.

Fiskespöts aktion, d v s det sätt varpå spöt reagerar vid kast och under drillning av fisk, avslöjar dess egenskap. Aktionen bestäms dels av spöts tjockleken och dels av vilka komponenter som använts vid spötillverkningen.

Helaktion (långsam eller C- aktion) kännetecknar ett spö som böjer sig i hela sin längd. Det kastar exakt, har en ryggrad nog att trötta ut stora fiskar och parerar också fiskens hopp. Svagheten är att det ofta saknar kraft när fisken ska krokas, och ett spö med denna aktion kräver en viss fiskerutin.

Halvaktion (normal eller B- aktion) kännetecknas av att det ger en större kraft vid krokning och samtidigt har tillräcklig ryggrad för fina och precisa kast. Det är den övre hälften av spöt som böjs vid drillning av fisk.

Toppaktion (snabb eller A- aktion) kännetecknar spön vars övre tredjedel av spöt böjs. Spöna har goda kastegenskaper, krokar bestämt och säkert, har ryggrad men ger inga precisionskast.

På olika typer av fiskeplatser fordras olika spölängder, och man bör följa några generella regler när det gäller spöval. Fiske från båt kräver ofta korta spön för lätta beten och lite längre till tyngre beten. Fiske i en liten älv eller å kräver ofta längre spön för att hålla betet fritt från träd och buskar på stranden. Stora öppna vatten kräver längre kast och därmed längre spön, eftersom långa spön kastar längre. Trollingspön, är ofta styva, korta (8-9 fot) och därmed olämpliga att kasta med, och används endast till för att trötta ut fisken med.

Teleskopspö är ett spö som man kan skjuta ihop, och är praktiskt för den resande fiskaren att ha med sig på resa.

Fiskeklasser

Sportfiskeredskapen klassificeras in i olika grupper, så att man kan hålla reda på vilka spön, rullar, beten och linor som passar ihop. Gruppindelningen i följande klasser:

Klass 1, täcker det lätta fisket med betesvikter<15 gram. linan är av nylon, och cirka 0,15-0.30 mm tjock. abborre, regnbåge, Öring, röding och harr består ofta fångsten av. Även mete hänger ihop med denna fiskeklass där det oftast fiskas efter diverse "vitfiskar" såsom braxen, id, mört och sarv.

Klass 2, är medel fiskeklassen, den vanligaste, och har betesvikter mellan 15-30 gram. Linan är av nylon och ca 0,30-0.40 mm tjock. Det är den vanligaste spinnfiskeklassen i Sverige, och det fiskas bl a efter: Abborre, Gädda, Havsöring, Lax och Gös.

Klass 3, är en tyngre sportfisk eklass och har betesvikter mellan 30-60 gram. Linan är av nylon och ca 0,40-0.50 mm tjock. Denna fiskeklass används oftast vid större älvar och längs kusterna. Här fiskas det efter Gädda, Lax och Torsk.

Klass 4, är den tyngsta fiskeklassen och här fiskas det efter från båt ute på havet efter exempeltvis Pigghaj, Rocka, grov Torsk, Långa och Havskatt. Betesvikterna är > 60 gram. Linan är av nylon eller spunnen Dacronlina > 0,50 mm tjock.

Multiplikatorrullen, eller Ambassadeur som den vanligtvis kallas, är det spolen som roterar vid kast och inspinningen. Den används bäst till det tyngre fisket, alltså fiskeklass 2-4. Rullen är mest lämplig för den mer erfarna fiskaren, p g a att den är relativt svårkastad och kräver både tålamod och teknik.

Haspelrullen, typ Cardinal, är betydligt mer lättkastad än multiplikatorrullen. I haspelrullen är det en bygel som hasplar in linan axiellt, runt en fast spole. Det är den mesta all-round rullen som man kan få tag i. Man kan kastar både lätta och tunga beten utan större problem med haspelrullen, inom fiskeklass 1-3.

De inbyggda haspelrullarna, typ abumatic, lämpar sig bäst för nybörjare p g a sin enkelhet, och används uteslutande inom fiskeklass 1.

Flugfiskerullen används enbart till flugfiske. Man måste vara en duktig fiskare för att bemästra flugfisketekniken, både vid kast och flugbindning.

Spinn och haspelfiske är de dominerande sportfiskemetoderna, med olika traditioner i skilda världsdelar. I båda fallen kastas ett artificiellt bete som avser att påminna om en liten fisk och som lockar större fiskar t ex. Gädda, Abborre, Lax, Torsk osv. att hugga. Betesvikterna vid medelmåttigt spinnfiske väger 5-30 gram. Vid ultralätt fiske kan betesvikten vara nere i ca 1 gram.

Sportfisket brukas delas in i sex huvudgrupper de är: mete, spinn, trolling, havsfiske, flug och pimpel. De fem sistnämnda härstammar direkt eller indirekt från metet.

Flugfiske är fiske med krokar försedda med dun, fjädrar, hår eller dylikt, så att de mer eller mindre liknar naturliga insekter eller småkryp. Det finns olika varianter av flugfiske. Torrflugefiske innebär att flugorna flyter på vattenytan, och får fisken att gå upp och ta vid ytan. Vid våtflugefiske, fiskas flugorna under vattenytan där de ger intryck av att vara små fiskyngel, insekter, eller andra småkryp. Flugspön och lina är indelade i 12 klasser avseende spöaktion och linvikt. det s.k. AFTM-systemet. Fångsten är oftast lax artade fiskarter, dvs. Lax, Öring, Regnbåge, Röding, Harr och Sik.

Pimpelfiske bygger på idén att med en pirk (blänke) väcka fiskens intresse och huggreflex. Pimpelfisket bedrivs huvudsakligen från is, genom hål som man borrat upp med en stor specialborr, men även i öppet vatten t ex. från en båt.

Mete är vårt äldsta sportfiskesätt. I dess enklaste form använder man ett långt spö med toppknuten lina, ett flöte, sänke och en agnad krok. Flötets uppgift är dels att reglera den agnade kroken till önskat djup, dels att indikera hugg. Under senare år har metet utvecklats betydligt, både i fråga om redskap och teknik. Sportmete är ett mera variationsrikt sätt att meta på. Man använder rulle, t.ex. en haspelrulle, på ett specialspö och har specialkonstruerade flöten och sänken för speciella fiskarter och olika situationer. Sportmetet är oftast direkt artinriktad.

Kustfiske avser sportfiske från kusten från land eller båt, i princip en tyngre variant av spinn- och haspelfiske. Vanligen används tvåhandsspön, multiplikatorrulle och betesvikterna kan uppgå till ca 100 gram.

Trolling är en sportfisketerm som avser fiske från båt under gång. Trolling tillämpas bl.a. vid havsfiske men kan givetvis också användas vid bräckt och sötvattensfiske, då speciellt efter grov Gädda och Lax. Dragrodd är en variant av trolling.

Havsfiske är en sportfiskegren som har utvecklats kraftigt under senare år. Det bedrivs från båt intill utskärsgrunden, båtvrak m.m. framför allt på västkusten. Spöna, rullarna och linorna är betydligt kraftigare än för inlandsfisket. Istället för att kasta släpper havsfiskaren ned betet på avsevärt djup. Huvudsakligen är det antagligen frågan om pilkning med upp till 250 grams pilkar eller så är det genom havsmete med sänke och agnad krok. Snart sagt alla fiskarter kan fångas vid havsfiske. Hajar, hälleflundror, och rockor är eftersökta fångstobjekt.

Den stora boken om Sportfiske, som jag har läst, är en glädje att läsa för den sportfiskeintresserade, eller de som vill veta mera om sportfiske. Boken innehåller faktiskt allting om sportfiske, och är verkligen proppfull med information. Jag rekommenderar verkligen den eller de sportfiskeintresserade att läsa boken, eller låna den på biblioteket.

Mitt eget intresse för sportfiske började under sommaren 1973, då jag blev elva år. Jag började som många andra, med ett långt bambuspö med toppknuten lina, ett röd/vitt päronflöte, blytyngd och en maskagnad krok. Min första fisk blev en liten mört. Efter mycken möda och tjat fick jag till slut ett riktigt ABU-fiskeset av föräldrarna. Vilken lycka, när jag äntligen hade lärt mig fiska med ett riktigt kastspö.

Jag har under åren som följde, varit med på många fisketävlingar, och jag tycker att denna typ av fiske är en väldigt bra och användbar erfarenhet. Nu år 1999, tjugosex år senare, har jag prövat på alla möjliga fiskemetoder, och den fiskemetod som jag tycker bäst om är mete, i synnerhet bottenmete och gäddmete. Ultralätt fiske och trolling är också en spänningsfylld fiskemetod. Sportfisket blir som ett begär, man måste ut och fiska helt enkelt.

Denna uppsats, nu lite modifierad, skrev på som faktauppsats till svenskan (fick VG) när jag gick på Bruksgymnasiet, Gimo, år 1996.

Fiskespön, aktion och spölängder